Italian Early Renaissance Painter, ca.1383-1447 Florentine painter of the early Renaissance, whose real name was Tommaso di Cristoforo Fini. His versatile painting incorporated his feeling for decorative color with strong modeling and spatial organization. He was admitted (1423) to the apothecaries' guild in Florence, in which painters were enrolled, and was soon commissioned to paint the frescoes in the Brancacci Chapel in Florence. These were continued by his pupil Masaccio upon Masolino's departure (1427) for Hungary and were completed by Filippino Lippi, thus greatly complicating the question of authorship; currently scholars attribute to Masolino St. Peter Preaching, St. Peter Healing the Cripple, The Raising of Tabitha, and The Fall of Adam and Eve. Upon his return to Florence, Masolino found painters occupied with problems of perspective, light and shade, and classical architecture and decoration, ideas that he utilized while retaining much of the old Giottesque tradition. He went to Rome where he painted frescoes in the Church of San Clemente for the Cardinal Branda Castiglione. For the same patron he decorated the church of Castiglione di Olona in the province of Como, Italy. There he represented scenes from the life of the Virgin and of St. John the Baptist. Attributed to Masolino are The Foundation of Santa Maria Maggiore and a Madonna and Christ in Glory (Naples);   Related Paintings of MASOLINO da Panicale :. | The Evangelists and The Doctors of Church sg | Saint Peter and Saint Paul (nn03) | Healing of the Cripple and Raising of Tabatha | Temptation of Adam and Eve | St Peter Preaching |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
BOSSCHAERT, Ambrosius the Elder
Dutch Baroque Era Painter, 1573-1621 Painter and dealer. He left Antwerp with his parents c. 1587 because as Protestants they were vulnerable to religious persecution; the family moved to Middelburg, where in 1593 Ambrosius became a member of the Guild of St Luke, of which he served as Dean on several occasions (1597, 1598, 1603, 1604, 1612 and 1613). In 1604 he married Maria van der Ast, the sister of Balthasar van der Ast who later became his pupil and possible collaborator. Bosschaert bought a house in Middelburg in 1611. There are flower-pieces by Bosschaert that are signed (with a monogram) and dated between 1605 and 1621, though there were two periods of artistic inactivity, in 1611-13 and 1615-16, when he was probably more active as a dealer in the art of both Dutch and foreign artists (e.g. Veronese and Georg Flegel). He was recorded in Bergen-op-Zoom in 1615 and became a citizen of Utrecht in 1616, where his name appears in the register of the Utrecht Guild of St Luke for the same year. In 1619 he was involved in a court case in Breda, where he lived from that year. He died during a journey to The Hague.
After Jan de Baen
Jan de Baen (20 February 1633 - 1702) was a Dutch portrait painter who lived during the Dutch Golden Age. He was a pupil of the painter Jacob Adriaensz Backer in Amsterdam from 1645 to 1648. He worked for Charles II of England in his Dutch exile, and from 1660 until his death he lived and worked in The Hague. His portraits were popular in his day, and he painted the most distinguished people of his time.